Varför jag opererat bort mina åderbråck!

Hej finaste ni!

Jag sitter uppkurad i min underbara fotölj nu. Fötterna på pallen och en filt över benen, barnen och maken är på sina aktiviteter. Jag har tagit mig upp ur sängen, duschat och tagit på mig stödstrumporna utan för mycket krångel.  Jag är så tacksam över världens bästa man, min styrka och stöttepelare när jag behöver. Han lagar mat, tar hand om barn, håller i mig när jag tappar kraft och mitt i allt det sköter han sitt jobb. Kan inte annat än att längta efter att vara på benen ordentligt igen och avlasta honom. Men det är ju så det är i ett äktenskap, man stöttar varandra i tunga och svåra perioder och tack och lov har vi inte varit svaga samtidigt ännu 😉

Jag talade i telefon med en person i från Sverige förra veckan. Vi pratade om ditten och datten och så sa jag:  ja, förresten, jag opereras nästa vecka. Ska ta bort åderbråck.  Då fnyser personen till i telefonen och säger att det var ju väldans vilken lyx, ren och skär skönhetsoperation ju. Jag började såklart försvara mig men kände efteråt att jag blir lite arg och ledsen över att jag ska behöva försvara mig. Men om vi ska ta detta från början och förklara hur det funkar i Schweiz så är det inte en skönhetsoperation här. Speciellt inte mina åderbråck som jag hade på båda benen.  Men vi börjar från början:

Jag fick mina första tecken på åderbråck när jag bara var 20 år. Japp, ni läste rätt. Jag var gravid med min äldste son och jag såg hur det började komma blåa grejer på mina ben. Dessa blev bara värre och värre med åren och jag vande mig delvis med att ha dem, att dölja dem och att inte tycka om dem. Jag har burit på 4 barn och 30 kg mer  i vikt så det är inte så konstigt att de har kommit. Jag har alltid sagt att jag ska ta bort dem men hela tiden burit leggings över dem och skjutit det på framtiden. När jag träffade mödravården i Sverige så ryckte de på axlarna över dem, hos min läkare i Schweiz fick hon nästan en chock över hur jag såg ut.  Man ser helt enkelt på åderbråck lite olika i de två länderna. I somras när jag skulle åka till Italien med goda vänner gick jag upp ur sängen och kände en stor knöl  i ljumsken. Blev först iskall av rädsla, alla vet ju vad man tänker om man känner knölar i kroppen. Jag googlade och tänkte att det kanske var ljumskbråck, åkte till Italien och ringde sen läkaren när jag kom hem igen. När jag kom dit sa hon direkt att det var åderbråcken som känns där uppe  och sa att jag ska remitteras till sjukhuset och få dem undersökta och att jag med största sannolikhet blir opererad. De ringde från sjukhuset 1 vecka senare och gav mig en tid och jag gick dit för att undersöka dem. Det var en läkare som kollade flödet med ultraljud, räknade, skrev och höll på. Sen sa han: det är ett solklart fall, självklart ska du opereras. Jag fick gå och boka en tid med kirurgen som jag sen träffade efter sommarsemester i Sverige. Träffade honom, han läste allt, undersökte och sa att inga laser eller andra nya varianter fungerar på mitt vänstra ben eftersom de måste öppna uppe i ljumsken och sen hela ner till foten. Fick en pappershög och fick sen komma in till ett rum med kvinnor och kalendrar där de frågade: när vill du opereras då? Vi kom överens om en tid och jag fick två lappar i händerna. 1 vecka senare kom massa info på posten och jag har sen väntat sedan augusti. Jag hade kunnat få den tidigare men valde sent pga att det är svalare och enklare att ha stödstrumpor i november än i september 😉 Och så kändes det långt borta med november när jag bokade det. Men så sa det bara swisch och så var dagen D här.  Det började i tisdags då jag skulle förundersökas och prata med narkosläkaren. Jag var nervös och speciellt för nedsövningen. Skulle ju bara få halvnarkos enligt min läkare och var sjukt nervös för den där sprutan och att ligga där och lyssna på dem när de opererar.  Så när jag pratade med narkosläkaren så pratade vi om det och så sa han: du får välja själv. Det kan vara enklare för dig att somna in och sen bara vakna, slippa ligga och lyssna. Och när han sa det kände jag bara: vi kör på det. En stor klump i magen försvann även om jag såklart var nervös för själva grejen. Men allt gick bra. Operationen är nu över, benen är ömma men det känns fantastiskt bra att det är över. De är blåa, ömma och blodiga men åderbråcken är borta och jag blir långsamt bättre. Känner tacksamhet över allt just nu, tacksam över att min familj är frisk, att jag vaknade ur narkosen och att jag är starkare än någonsin. Jag är så glad att jag först gick ner dessa 30 kilon innan jag opererades för min kropp orkar mer nu.  Jag är starkare på alla sätt, känner hur mina magmuskler får arbeta nu när mina ben är svagare.

Det är häftigt hur kroppen fungerar 🙂Foto 2

 

Detta är ett minne blott. Inga mer blåa ben, inga mer åderbråck!  🙂IMG_2828

Så här glad känner jag mig. Min kropp är inte riktigt så pigg ännu men i skallen är jag så här glad :)!! Ha en fin helg nu !!!

massvis med kramar!!

Anna

 

 

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *