Om att lära känna sig själv, inifrån och ut!

Jag känner att jag är på en resa. Kanske har det att göra med att jag fyller 30 i år?  Jag har ingen kris eller så men jag har så länge identifierat mig som ung. Men nu när jag sitter med 16 åringar på bussen så inser jag att jag är inte så ung längre. Kanske helt uppenbart för alla andra men ibland får man liksom ett wake-up call inom sig. Jag är inte 19 längre. Så mycket hände i mitt liv då, när jag var 18-19-20. Jag gifte mig, köpte hus och fick barn. Sen vid 22 fick jag panik över det och ihop med att maken kände att han inte kom längre på sin dåvarande arbetsplats och vi båda kände att orten vi bodde i var lite för liten så tog vi ett radikalt beslut att flytta utomlands. Utan att egentligen veta någonting om det. Jag hade ju inte ens besökt Schweiz när vi flyttade hit, maken hade varit nere 2 gånger ungefär 2 nätter varje gång. Vi skulle göra ett litet tvåårs äventyr och sen skulle jag fortsätta med mina studier (hade påbörjat studier i kulturvetenskap).
Men sen har vi varit kvar. Vi har tänkt fram och tillbaka på att flytta hem men aldrig känt oss redo. Jag var väldigt less på allt för snart 2 år sen, jag kom ingenstans i livet, makens karriär tog stora skutt och själv var jag totalt utsliten och deprimerad. Jag var inte på någon bra plats i livet då. Vi flyttade hit där vi bor nu och många saker blev lättare man JAG var fortfarande ganska frusterad över livet. Jag vill vara hemma mycket med mina barn. Men jag var otroligt less på hemmalivet helt enkelt. Det var också tuffare eftersom man blir mer låst hemma med stora barn som ska leka med kompisar men som inte behöver mig. Utflykter osv blir sällsynta för barnen vill inte vara i lekparker längre utan mest spela bandy på gatan. Kände mig som en serviceinrättning som lagade mat och tvättade familjens kläder. Och jag var ju inte ens 30 år. Hur hamnade jag egentligen här?
I somras gick jag en onlinekurs i konst och utövande av konst. Jag har alltid känt att det funnits mer där för mig, kanske en klyscha men jag har känt att det finns något annat för mig. Jag ska inte påstå att jag vet vad det är, det kanske man aldrig hittar men i och med att jag faktiskt blev antagen till en konst och designskola i somras blev en liten kick. Jag kanske kan komma med något i denna värld? Jag kanske har något? Det har vi väl alla? Jag har varit väldigt bra på att se det bra och fina i andra människor men är min egen största kritiker. Jag är verkligen extremt kritisk mot mig själv. Jag vet fortfarande inte vart jag är på väg. Vilken riktning jag ska ta efter att denna utbildning är slut. Ibland får jag panik. Ibland känns det gött att inte veta det. Att vara fri.

Jag blir som sagt 30 i år. Har redan hunnit med saker som de flesta inte gjort men samtidigt missat sånt andra hunnit med. Jag tror åren mellan 30 och 40 kommer bli lika fantastiska men annorlunda. Stora barn att resa i hop med, starta upp min yrkeskarriär.

Jag är på en resa helt enkelt och vill lära känna mig själv ännu bättre. Mina svagheter och styrkor och mina värderingar. Saker jag alltid trott varit sanning har jag verkligen omvärderat. Min tro. Jag vet inte vart den är på väg.Har ju “växt upp”  (tonår och framåt) inom frikyrkan. Mycket där handlar inte om tro utan om kultur och jag har och håller på att omvärdera endel.
Sen håller jag på att lära känna min kropp. Hur jag reagerar på viss kost, på träning osv. Och min stora utmaning, jag vill få en smidigare och starkare kropp.

Det kanske är en 30 års kris helt enkelt? Men kriser ska väl vara utvecklande?

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *