Monthly Archives: February 2014

Att bestämma sig!

Hej på er!

Våren börjar göra sig påmind här i Schweiz. Det kan ju såklart bli bakslag för vi är ju bara i februari ännu men jag tänker inte låtsas om det 🙂
Nu har mina stora söner sportlov och den första dagen tillbringade vi på Zürich Zoo. Det var första gången jag var där själv med alla 4 barnen och det gick över förväntan. Saken är ju den att vi först åker tåg 30 min och sen spårvagn i ca 20 min innan vi är framme. Hade ingen vagn med oss heller men som sagt, det gick så bra!
Värmen börjar sakta komma, har haft strålande sol och mellan 10-14 grader ute. Mitt sportlov är dock över nu och jag ska till skolan för första gången på nästan 3 veckor i morgon. Nervös igen, japp det är jag. Känns som att det aldrig kommer bli normaltillstånd att gå till skolan. I morgon börjar vi dessutom 3 intensiva fotografi dagar. Ska bli spännande 🙂

I går på Zoo pratade jag med en god vän om detta med motivation och att verkligen bestämma sig. Jag har ju provat diverse dieter, det har jag ju skrivit om förrut. Det jag har “lyckats” mest med är Viktväktarna.Lyckats inom situationstecken eftersom jag aldrig lyckats behålla vikten. Det krävs sjuk diciplin med en metod där man ska äta light och aldrig bli av med sitt sötsug. För mig var de dessutom ett ständigt räknande i allt jag åt och gjorde. Promenader blev till pointsjagande osv. Jag har ju skrivit om det förrut. Dessutom tror jag inte på lightprodukter. Att en avocado “kostar” 8 points så man hellre undviker den än att äta är sjukt. Avocado som är något av det godaste och bästa man kan äta. Alla är överrens om att margarin inte är något bra, men inte viktväktarna, det ska vara lättmargarin i typ allt. För mig känns det helt enkelt fel.
Men om man har motivationen nog så klarar man det med viktväktarna också. För att kunna gå ner i vikt ska man ha bestämt sig. På riktigt. Inte bara lite halvdant utan verkligen. Jag har gjort många halvhjärtade försök men de har aldrig lyckat. Så klart. För man lyckas inte att krossa gamla vanor och mönster om man inte gör det ordentligt. Och det är där min skepsis mot viktväktarna kommer in. Med den metoden tvingas man inte att bryta ordentligt, man tillåts att äta allt och fuska om man så vill. Det kanske kan funka för endel men lets face it, vi som ätit till oss en större kropp har liksom lyckats gå över den gränsen på något sätt.Om det så handlar om mat eller socker, på ett eller annat sätt har man gått över gränser i överätning osv.Att då ha en metod där “allt är tillåtet” i lagom gräns kan bli rätt svårt.
Jag tror man kan klara det med vilken metod som helst om man har bestämt sig!
Men jag VET att det är enklare med LCHF för det är massa god mat, lchf efterrrätter osv utan att man måste räkna, överkompensera eller straffa sig själv.
Jag har själv varit skeptiskt och frasen: “jag tror inte på att äta för mycket fett” är en klassiker. Studier efter studier visar att SOCKER är boven bakom massa skit. Under decennier har vi ätit fettfritt och fettsnålt och har vi blivit smalare? Näe, inte direkt. Att sitta och äta muffinsar fullproppade med socker och vetemjöl är ok men en avocado är fel, hur går det i hop?

LCHF för mig är ren mat lagad från grunden. Lagad med riktiga råvaror utan tillsatser av hög kvalite. Det går inte att överäta min frukost i dag tex. En liten skål med kokosgröt och hallon och sen ett ägg. Man blir så mätt att man storknar om man äter för mycket.

Känner du att du inte kan leva utan socker och söta saker? DÅ är lchf för dig. Tro mig, jag har varit där. Förmodligen en större sockergris än vad du någonsin har varit i närheten. Jag drevs av socker, av att få äta socker.  LCHF har förmodligen räddat mitt liv och min hälsa. Stora delar av släkten på min fars sida har åldersdiabetes. Där hade jag såklart hamnat om jag fortsatt som jag gjorde förrut. Jag är stolt LCHF:are och matextremist.
Det viktiga är dock att du bestämmer dig. På riktigt! Välj det som är bra för dig men kom i håg att skallen ska vara med. Det är en lång resa och snabba resultat är inte likamed bäst.

Vet ni vad jag drömde i natt? Att jag åt 10 skivor bröd, riktigt tryckte i mig. Vaknade upp med andan i halsen och ett ryck som man gör när man drömmer mardrömmar. Började GAPskratta, vilken himla galen lchf:are jag börjar bli som drömmer mardrömmar där bröd är involverat. Tack och lov var det bara en dröm för annars hade jag nog våndats i magkramper efterråt då för mycket kolhydrater har den effekten på magen om man inte är van.

Hörrni, på instagram heter jag: lchfannaschweiz
Kika in vettja, där lägger jag ut endel bilder. Fantastiskt lchf forum där faktiskt, massa inspiration!

Nu ska jag ta tag i tvätten som verkar växa extra fort de dagar man gör roliga saker med barnen i stället för att hänga hemma 😉
Resten av dagen ska vi tillbringa på en stor lekpark i grannbyn. I morgon skola och tors och fre är det dagis för de små o maken och de stora ska åka skidor! Det är nice att bo 30 min från skidbacken (säger hon som inte åker skidor. Nästa säsong SKA jag lära mig, se det som ett löfte!!!)

Lev väl!
kramar Anna

Uppmuntran!

Hej på er!

Idag lyser solen från en klarblå himmel, dag kommer bli en bra dag.Började dagen med att göra kokosgröt som är så gott att man nästan tappar andan. Toppar gröten med lite mandelsmör och bär och man har en god och mättande frukost. Dessutom mejerifri vilket då gör att man kan äta mejerier vid ett senare tillfälle under dagen om man så vill. Har haft ett par riktigt bra strikta dagar och det ger belöning i form av viktminskning men främst skarpt sinne och fokus. Skallen blir klarare, jag känner mig piggare och får bättre fokus. Har nu gått ner 6kg och har 6 st kvar till mitt nästkommande mål som skall firas stort. Men nog om kilon. De vill jag inte fokusera på allt för mycket. Känslan av välmående och totalt ofokus på mat tycker jag helt enkelt är underbar. Trodde ALDRIG att jag skulle klara detta så länge, snart 2 månader på lchfkost och nu finns det ingenting som kan få mig att äta något utan för zonen. Det behövs inte,äter så mycket god mat ändå liksom 😉

Hur som, ordet uppmuntran kom till mig som ett litet ämne att skriva om. Pratade med min fina mamma i nästan 1 h i går och hon var så glad och uppmuntrande på många plan. Många som har övervikt har försökt kämpa förrut, många gånger. Kanske har man lyckats och sen gått tillbaka igen. Det har jag gjort, flertalet gånger. Ett par halvhjärtade försök och 2 st riktiga försök. Båda med viktväktarna och jag gick ner bra med båda men så fort man tappar fokus så går man upp igen, sakta men säkert. Sen har jag ju haft ett gäng graviditeter mellan allt detta också så jag kommer inte vara allt för dömande mot mig själv, de har funnits orsaker som gjort att det inte fungerat helt enkelt. Det känns annorlunda nu. På väldigt många sätt faktiskt.Och då kommer ord från familj och vänner som extra bränsle på glöden. Att få höra att någon tycker att jag skriver bra, att få höra att det låter annorlunda denna gång med det fokuset jag har. Det känns härligt. För det skulle likaväl kunna vara så att folk tappar tron och typ tänker:”ja vi får väl se”. Det är helt klart endel som tänker så, det märker jag.Men de tänker jag inte lägga min energi på. Jag har typ för mycket i livet som det är för att engagera mig i negativ energi.

Att tro på sina medmänniskor och att de ska lyckas i vad de tar för sig i livet kan vara A&O för dennes prestation. Människan är inte en ensam Ö, vi behöver varandra på så många sätt. Inte bara fysiskt genom kramar och kroppskontakt men även psykiskt genom att tala om för varandra att vi är betydelsefulla, att det vi gör spelar roll och att man tror på varandra. Jag tror på ett bygga upp varandra och aldrig tappa hoppet. Ord har makt men frånvaron av ord kan ha lika stor makt!

Nu ska jag fortsätta glida runt i min pyjamas,fixa och dona lite innan jag ska dra på mig mina promenadskor och gå ner till makens jobb för att sen fortsätta vidare tillsammans med honom över sjön och käka lunch.Det blir nog en promenad på ca 2 h i solen.

Lev väl!
kramar Anna

Bloggtystnad, sjukdom och andlighet!

Vilken mix tänker ni säkert när ni läste min rubrik. Ja men det stämmer, det är nog en mix men det är väl livet också,en enda mix av saker. Djupa livsfrågor, ytliga dagsproblem. Fram och tillbaka. Att leva ett ytligt liv allena vore för mig inget att ha men om man inte heller ibland får vara bara människa, läsa romantiska plojböcker och klaga på sina gråa hårstrån blir livet kanske för tungt?Lite av varje beroende
på vart man befinner sig i sitt liv.

Bloggtystnaden beror på sjukdom. Jag och min man blev sjuka exakt samtidigt. Det har aldrig hänt under de snart 12 år vi varit tillsammans. Till råga på allt hade vi 4 friska krya pigga barn hemma. Maken var dock tvungen att jobba trots feber, jag hade mer tid att vila då alla barn var på dagis och fritids som vanligt trots att jag har lov. Fast jag krånglade ju till det med att ta en skön promenad i solen och en kaffe med en vän ena dagen för att dagen efter känna att lillans garderob behövde fyllas på och varför inte träffa en annan vän för en kaffe då också. Det går så länge man har febernedsättande i kroppen men speciellt smart är det nog inte 😉
Helgen var halvkul. Började med att ropa på äldste sonen att komma med vatten och smärtstillande och så fick jag ligga kvar tills den kickade in. Hela dagens alla åtagande fick göras med en ansträngning och sedan kollapsade vi båda två framför melodifestivalen på kvällen. De stora hade 2 h scouter mitt på dagen så de blev av med lite överskottsenergi den vägen. Söndagen mådde vi något bättre. Inte bra men lite bättre. Promenerade i sakta mak genom vår bys vinodlingar ner till sjön. Hade med oss muffinsar som jag haffsade i hop (lchf variant med mandelmjöl), kaffe och punch. Nej, ingen sprit utan en speciell saft som barnen dricker under vintern här i Schweiz. Mitt smaksinne var lika med noll så om muffinsarna var goda vet jag inte och de åkte raskt in i frysen när vi kom hem. Äter bara något “sött” på helgen.Alltså något inom ramarna för lchf. Men inte alltid.

Sen har veckan hittils gått ut på att få ordning på tvätten och allt annat som halkar efter när man är sjuk. Maken har jobbat på och barnen går sista veckan innan deras sportlov. Då får vi hoppas att alla är friska för 4 dagar i bergen med skidor väntar på de stora killarna och mannen min.
Viktmässigt pendlar jag upp och ner de sista veckorna pga obalans i kroppen. Mens ena veckan, förkylning den andra. Jag har inte kunnat träna som jag vill så det är väl så här det är. På fredag kommer min PT för sitt sista pass för denna gången. Men på måndag börjar jag en ny utmaning vilket känns spännande.
Ska göra en 30 dagars utmaning och upplägg som heter Kostologik30. Det en en kostrådgivare som själv gått ner 30 kg med lchf som ska coacha, ge mig korta intensiva träningsprogram för varje dag samt kolla över min kost, den mentala biten osv. Spännande!
Har dessutom gjort en beställning från bokus.com. Kände att lite ny kunskap och inspiration behövdes. 2 kokböcker samt 3 andra mer teoretiska böcker är beställda.
En blogg jag följer som heter lchfingenjören (en fantastisk tjej som gått ner 80 kg) har haft mycket hjälp av Mia Törnbloms bok Självkänsla Nu! Jag tänker att jag ska läsa den och börja jobba mer med mitt inre.
Jag skrev ju lite om den inre resan jag gör. Det handlar ju även endel om andlighet. Jag har varit bekännande kristen sedan 13 års ålder och bekänner mig fortfarande som kristen men kan erkänna att det kulturella inom den kyrkliga traditionen jag har tillhört känns långt borta i dag. Jag är troende kristen som tror på Gud. Så långt känner jag mig “säker” i min tro. Men sen är det många frågetecken och denna resan är väldigt intressant. Om man kommer in i kyrkan som ung så formas så mycket av ens värderingar utifrån den kyrkan man rör sig i. För det handlar till stor del om ett kulturellt sammanhang och de är olika beroende på vilket samfund man tillhör. För att inte tråka ut er så kan man väl säga att min andlighet är på samma resa som resten av mig själv. Och jag tror inte denna resan kommer ta slut heller. Livet är för stort, för märkligt och för härligt för att man ska sätta sig ner och säga: nu vet jag hur jag tror, nu vet jag hur jag vill leva och vara.  Jag tror på en ständig inre resa där man hela tiden utvecklas och utmanar sig själv både kroppsligt och själsligt!

Huset är fullt med barn, inte nog med att mina egna 4 juveler är hemma de har även kompisar på besök. Så det är dags att ta tag i att servera dessa barn mellanmål innan de ska på fotboll och gitarr och mellan det ska jag försöka handla lite mat till det ekande kylskåpet!

Lev väl!
kramar Anna

Om att lära känna sig själv, inifrån och ut!

Jag känner att jag är på en resa. Kanske har det att göra med att jag fyller 30 i år?  Jag har ingen kris eller så men jag har så länge identifierat mig som ung. Men nu när jag sitter med 16 åringar på bussen så inser jag att jag är inte så ung längre. Kanske helt uppenbart för alla andra men ibland får man liksom ett wake-up call inom sig. Jag är inte 19 längre. Så mycket hände i mitt liv då, när jag var 18-19-20. Jag gifte mig, köpte hus och fick barn. Sen vid 22 fick jag panik över det och ihop med att maken kände att han inte kom längre på sin dåvarande arbetsplats och vi båda kände att orten vi bodde i var lite för liten så tog vi ett radikalt beslut att flytta utomlands. Utan att egentligen veta någonting om det. Jag hade ju inte ens besökt Schweiz när vi flyttade hit, maken hade varit nere 2 gånger ungefär 2 nätter varje gång. Vi skulle göra ett litet tvåårs äventyr och sen skulle jag fortsätta med mina studier (hade påbörjat studier i kulturvetenskap).
Men sen har vi varit kvar. Vi har tänkt fram och tillbaka på att flytta hem men aldrig känt oss redo. Jag var väldigt less på allt för snart 2 år sen, jag kom ingenstans i livet, makens karriär tog stora skutt och själv var jag totalt utsliten och deprimerad. Jag var inte på någon bra plats i livet då. Vi flyttade hit där vi bor nu och många saker blev lättare man JAG var fortfarande ganska frusterad över livet. Jag vill vara hemma mycket med mina barn. Men jag var otroligt less på hemmalivet helt enkelt. Det var också tuffare eftersom man blir mer låst hemma med stora barn som ska leka med kompisar men som inte behöver mig. Utflykter osv blir sällsynta för barnen vill inte vara i lekparker längre utan mest spela bandy på gatan. Kände mig som en serviceinrättning som lagade mat och tvättade familjens kläder. Och jag var ju inte ens 30 år. Hur hamnade jag egentligen här?
I somras gick jag en onlinekurs i konst och utövande av konst. Jag har alltid känt att det funnits mer där för mig, kanske en klyscha men jag har känt att det finns något annat för mig. Jag ska inte påstå att jag vet vad det är, det kanske man aldrig hittar men i och med att jag faktiskt blev antagen till en konst och designskola i somras blev en liten kick. Jag kanske kan komma med något i denna värld? Jag kanske har något? Det har vi väl alla? Jag har varit väldigt bra på att se det bra och fina i andra människor men är min egen största kritiker. Jag är verkligen extremt kritisk mot mig själv. Jag vet fortfarande inte vart jag är på väg. Vilken riktning jag ska ta efter att denna utbildning är slut. Ibland får jag panik. Ibland känns det gött att inte veta det. Att vara fri.

Jag blir som sagt 30 i år. Har redan hunnit med saker som de flesta inte gjort men samtidigt missat sånt andra hunnit med. Jag tror åren mellan 30 och 40 kommer bli lika fantastiska men annorlunda. Stora barn att resa i hop med, starta upp min yrkeskarriär.

Jag är på en resa helt enkelt och vill lära känna mig själv ännu bättre. Mina svagheter och styrkor och mina värderingar. Saker jag alltid trott varit sanning har jag verkligen omvärderat. Min tro. Jag vet inte vart den är på väg.Har ju “växt upp”  (tonår och framåt) inom frikyrkan. Mycket där handlar inte om tro utan om kultur och jag har och håller på att omvärdera endel.
Sen håller jag på att lära känna min kropp. Hur jag reagerar på viss kost, på träning osv. Och min stora utmaning, jag vill få en smidigare och starkare kropp.

Det kanske är en 30 års kris helt enkelt? Men kriser ska väl vara utvecklande?

ett litet ps..

ett litet ps till mitt förra inlägg.

jag är som sagt mitt i min PMS period. Jag är inte alltid så här nere som förra inlägget. har endel att jobba på när det kommer till självkänsla och självförtroende men i grunden är jag en lycklig människa 😉 Med en härlig familj, massa goa vänner (som mailar, skriver och hör av sig inom 35 min från att jag publicerat mitt inlägg). Så tack för att ni finns. För att jag får  vara sårbar ibland och för att jag får vara den jag är med allt som är mitt.

Nu rask promenad med stavarna!
kram!

PMS-troll

Yes, trollet kallat PMS är på besök.  Sen twinsen föddes känner jag av det 1 vecka innan det är dags. Inte kroppsligt men på humöret. Så den sista veckan har jag gått runt och varit arg och ledsen.
Inte på familjen tack och lov, men på annat.

Tex detta. Det finns folk som säger och tycker att bara för att man hoppat på en diet som råkar vara poppis nu, så tror man att det är en lätt lösning utan genvägar.
Skulle LCHF vara utan genvägar, skulle det vara lätt? Den som säger det har ingen koll och det gör mig arg. Är inte lika arg i dag som för ett par dagar sedan men jag måste ändå skriva av mig.

Folk vill väl kanske väl. De kommer med små välmenande råd om att röra på sig mer och äta mer grönsaker. Men det är lite som att säga till en alkoholist att han kanske ska röra lite på sig och dricka mer vatten. Men fortsätt du med alkoholen du, du får bara lära dig att hantera den.
Jag tror inte jag är en sockernarkoman för jag har aldrig haft svåra cravings, har inte vräkt i mig okontrollerat och kände heller inte hur jag “avgiftades” i början. Men jag har definitivt varit beroende av socker och för den delen kolhydrater. Det är ganska extremt att bestämma att man vill gå ner 30-40 kg såsom jag har gjort. Och då måste man ta till “extrema” metoder. Jag har klarat det på en viktväktarkost  också men det är lättare att göra avsteg. Nu vet jag bara att det där äter jag inte punkt. Som i dag på vägen hem var jag så sjukt sugen på bröd och bakverk. PMS-trollet som sagt. Men det spelar då ingen roll vad jag är sugen på för jag äter inte sånt PUNKT. Jag hoppas att jag kommer kunna leva normalt om ett par år, då jag äter något sött på helgen och sen är nöjd. Men om så inte är fallet kanske jag alltid måste vara extrem. För jag vill inte ha det så här längre. PUNKT. Det är min egen vilja och jag tänker inte som ett politiskt spel, fortsätta vara överviktig för att det är viktigt att kvinnor får se ut som de vill. Jag tycker också det, tro inget annat. Värdet i människan sitter INTE i utseendet. Jag tror inte att allt kommer bli lekande lätt när jag gått ner och framförallt är det ingen genväg till hälsa. Det är en bra väg till hälsa som förmodligen kommer vara krokig och full av hinder men jag tänker komma i mål.
Att kämpa mot sjuka kvinnoideal samtidigt som man går ner i vikt måste vara möjligt.Sen kan det vara så att jag kanske måste gå i terapi själv för jag har levt med detta så många år att jag tyvärr har låtit det hindra mig.
För låt mig vara ärlig med dig. Jag har sjukt låg självkänsla. Det är nog en kombo av att ha varit hemma med barn många år och samtidigt vara överviktig. Jag tror inte mig själv om speciellt mycket. Jag kan sitta på tåget och fantisera om hur andra har det, de där som ser så lyckade ut. Kanske finns inga människor som känner sig lyckade, och kanske är de alldeles för hemska att umgås med för att jag ska träffa dem. Jag har ingen som helst lust att hänga med folk som anser sig själva fantastiska och lyckade. Jag är otroligt glad för det jag har åstakommit; min familj, vårt liv här i vårt nya land osv. Men ibland går det sönder inom mig och jag faller pladask. I dag var en sån dag. Var en otroligt svår uppgift i skolan i dag och när jag satt där med ett stort PMS-troll som talar om för mig allt dåligt i världen så kände jag bara: nej nu få det vara nog, jag pallar inte detta nu åker jag hem. Vilket jag faktiskt gjorde. Med gråten i halsen och paniken i bröstet så sa jag hejdå till alla och åkte hem. Sen fick jag solterapi när maken tog sin lunchrast med mig och vi tog en riktigt lång promenad i solen som vi avslutade med lunch. Nu sitter jag hemma och jag mår visserligen fortfarande rätt kasst men jag är medveten om att det är pga denna perioden.

Så därför känner jag att mitt kämpande inte kan förminskas till en genväg. Jag är medveten om att jag måste jobba på min självkänsla och att viktminskning inte kommer lösa alla världens problem. Så naiv är jag såklart inte. Men jag tror det är en viktig del i bygget av det som är mig. Jag är inte bara på en resa rent fysisk utan jag håller på att försöker fundera ut vem jag är och vad jag ska göra. Jag trivs bra som mamma men behöver även något mer, något för mig, för Anna. Och den resan är jag på samtidigt, lista ut vad jag har för plats här i världen. Ibland rasar det i hop för mig och då är jag så tacksam för min man som alltid finns där. Med en famn, med ett öra eller bara gå där i tystnad hand i hand i solens sken och bara vara. En plats i livet där jag får vara jag utan krav på prestation.