Min väg hit har inte varit rak men sånt är väl livet!

Detta första inlägg skriver jag ju egentligen till mig själv. Jag tror det får vara lite så, att jag skriver för mig själv och hoppas att någon annan hittar hit och vill läsa.

Min väg hit har inte varit rak. Jag har provat endel dieter. Är ingen klassisk jojobantare för jag har haft perioder då jag inte ens försökt. Livet har liksom kommit emellan.
Familj, studier, flyttar, graviditeter. Ja, jag har helt enkelt inte haft motivationen. Jag har känt mig ganska nöjd ändå trots allt och ganska länge tänkt att det är så här jag ska se ut.
Saker och ting förändrades sommaren 2013 då jag blev antagen till en konst och designskola i Zürich. Jag har tills nu varit hemma med barn. Fick mitt första barn som 20 åring,har flyttat utomlands och inom det nya landet, blivit gravid igen osv osv. 29 år gammal stod jag med 4 barn och en känsla av att jag inte vet vad jag vill med någonting. Är detta mitt liv, hemmafru för evigt. Ansökte denna skolan och kom in. Jag är den som blev mest chockad. Självkänslan är inte vad den bör vara gissar jag men de trodde visst på mig 😉
Hösten 2013 började jag känna att det är något som saknas, något som håller mig tillbaka. Och där kära ni, kommer vikten in. Min övervikt hindrar mig. Inte fysiskt, jag är ganska rörlig i min vardag, hittar på saker som innehåller rörelse osv. Men psykiskt. När jag går in i ett rum scannar jag av det för att leta efter någon som kanske är tjockare än mig. Det är sant. För att inte känna mig fulast, tjockas osv. Det är ju oftast jag som är störst för i detta landet där jag bor är de flesta ganska smala.I Sverige på semester dock, känner jag mig mer “normal”. Konstigt det där.
Om jag ska våga mig vidare inom det området jag vill, konst, design och gestaltning så måste jag gå ner i vikt. För vikten, känslan av att vara tjock och ful, håller mig tillbaka. Hela hösten har jag sagt: jag ska komma i gång med viktväktarna igen. Loggat in, kört ett par dagar och sen lagt av. Har inte orkat och framförallt så tillåter den metoden mig för mycket samt gör att jag tänker på mat hela tiden. När får jag äta igen, vad ska jag äta och hur mycket. Jag går runt och tänker på mat hela tiden vilket INTE är sunt.

Dagarna mellan jul och nyår började jag läsa på lite om LCHF. Såg ett par dokumentärer om socker och tänkte, ja varför inte, jag provar. Så den 2:e januari körde jag i gång. Jag har gått ner i vikt, exakta siffror tänkte jag ha i ett veckoinlägg men den största vinsten för mig är att suget är borta. Jag är mätt när maten är uppäten och får ingen huvudvärk som gör att jag “tar något sött till kaffet”. Jag äter mat, lagad från grunden är mätt och har inget sötsug längre.

För er som inte känner mig så kan jag meddela att detta är lite av en revolution. Maken bara häpnar då jag satt i mig väldigt mycket choklad varje dag den sista tiden. Jag går ju inte direkt upp i vikt (vilket i sig är ett mirakel) eftersom jag rör mig endel i min vardag men jag går ju inte ner heller.

Min största “choklad-frossarperiod” är när jag har mens. Då blir det nästan löjligt. Jag är mitt i den perioden nu och har inte haft något som helst sug. Jag känner mig efter snart 2 veckor med LCHF som en ny människa.
Under många år har jag velat komma i gång med mer riktig mat. Jag lagar och har alltid lagat mat från grunden men dessa två veckor har jag även producerat egengjord hasselnötsmjölk, frökex, hemmagjord sockerfri vaniljyoughurt tex. Jag känner att jag äntligen har hittat ett forum för en kost jag har letat länge efter. Ett sätt att laga mat på som jag har velat göra länge.
Jag vet inte om LCHF kommer vara för evigt för mig. Men 2014 kommer vara lchfåret i mitt liv. Vikten ska inte längre vara ett hinder för vad jag vågar och inte vågar ta mig för i livet.

avslutar med en liten slogan jag såg i går:

One life.
Live it well.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *